motohealing

Nu får ni säga vad ni vill, men jag måste få säga vad jag känner.

Jag är ignorerad. Av precis alla. Familjen, mina vänner, t.o.m. de som betyder mest för mig.
Jag får aldrig uppmärksamhet, ingen ser mig, ingen lyssnar på mig. När jag har nåt att säga struntar ni i mig, och när jag väl får ordet börjar nån annan prata och helt plötsligt finns jag inte längre.
Och ni som som betyder så mkt för mig. Jag älskar er verkligen, men jag verkar inte ha nån plats i ert hjärta, iaf inte vad ni visar.

Jag mår int bra, men jag vill (får) inte visa nåt. Alltid får jag spela teater, aldrig får jag visa vad jag känner. Jag går alltid runt med ett falskt leende på läpparna och låtsas att allt är bra, men det är det inte.
Jag får inte visa känslor. Jag har fan inte ens gråtit på ett halvår, för jag måste alltid anpassa mig för att ni ska tycka om mig. Om jag gör nåt fel, om jag råkar säga en sak som låter fel, då blir alla arga, då får ni visa känslor, ni blir arga, ledsna, deppiga, och ni låter allt gå ut över mig, och jag får inte visa nånting. Nejdå, alltid ska det vara det där fejkade leendet på läpparna, jag ska bara låtsas att allt är bra, att jag mår bra.

Snart orkar jag inte mer, jag kämpar varje dag, och jag blir så trött.


Men jag ska fortsätta kämpa så länge jag orkar, jag är inget jävla offer.